Sviddisch på 50-talet

leifzern utomhus_foto_christineolsson”Kaddish på motorcykel”, teaterkritikern och DN-profilen Leif Zerns självbiografiska skildring av uppväxten i en judisk familj under 1940- och 50-talets Stockholm har hyllats av kritikerna för sin känsliga skildring av en uppväxt i två skilda världar; den judiska och den svenska.
Leifs farfar hade invandrat till Sverige som barn från Ryssland via Finland. Pappan, som drev en tobaksaffär, hade förkortat det slaviska Zernjaffsky till Zern. Den unge Lejb fick heta Leif för att smälta in. Leifs mamma, som kom från en svensk arbetarfamilj hade konverterat ortodoxt till judendomen. En judendom som för unge Leif innebar religionsstudier, böner på hebreiska och strikt kosherhållning. Undantaget var somrarna, när pappan tummade på kosherreglerna till förmån för kräftor som fiskades och inmundigades på sommarstället. Varje sabbat följde Leíf med pappan till Shul, synagogan på S:t Paulsgatan på Söder, som mest frekventerades av jidden med rötterna i Polen, Ryssland eller Baltikum. Där bröts det mellan bänkarna på ”sviddish”, en blandning av jiddisch och svenska. 


 Hörde du mycket jiddisch under uppväxten?
”Mina föräldrar talade inte jiddisch. Även om pappa höll många religiösa regler så var han samtidigt mera svensk. Han levde mer assimilerat. Men jag hörde jiddischuttryck när min pappa munhöggs med min farmor” (Leif Zerns farmor pratade litauisk jiddisch, reds anm).  Min pappas systrar stoppade även gärna in jiddischord i svenskan. Även om pappa var väl integrerad så fanns det många andra i den judiska miljön som var med traditionella, mindre svenska och levde kvar i det östjudiska.”  


Vad är ditt förhållande till jiddisch?
”Även om jag inte själv talar jiddisch, så är det för mig ett språk för intimsfären. Ord som till exempel toches (ändalykt) och meshugge (galen, knäpp) handlar om kroppen, ett nästan förbarnsligande, kärleksfullt språk . Hebreiskan var lite finare, mer religiöst, medan jiddisch var närmare hjärtat och kroppen. Jag är lite främmande för alla hebreiska benämningar som kommit senare. Vi sade till exempel alltid jarmulke, inte det hebreiska kippa.

Gick ni på jiddischteater?
Jag kom ihåg att jiddischskådespelerskan Ida Kaminska gästspelade i Stockholm. Men pappa var inte intresserad, så vi gick inte. Men när de visade ”Tionde mannnen” av Pandy Chayevsky, på Dramaten, så var vi tvungna att gå dit. Det var visserligen på svenska. Men var det något med jiddischklang, så var pappa glad för det. Han älskade förresten också klezmermusik. Jag har faktiskt sett väldigt lite jiddischteater . Det intressanta är att Franz Kafka, skriver så mycket om jiddischteater i sina dagböcker. Jag kanske borde gå på jiddischteater nästa gång jag är New York för att besöka min dotter.

Vilka jiddischförfattare gillar du?
”Isaac Bashevis Singer, givetvis och Anzia Jezyerska, en författarinna som emigrerade från Polen till USA och skildrade immigranternas New York på 20-talet. Inte minst konflikterna inom det judiska samfundet. Jag kan också rekommendera Der Nister (1884-1950), som är en pseudonym för Pinhas Kahanovitch. Hans "The Family Mashber" har kommit i en relativ ny utgåva (New York Review Books/Classics, reds anm).”


Fredrik Sieradzki
foto: Christine Olsson

bokomslag kaddisch p motorcykel"Kaddish på motorcykel", Leif Zern (Albert Bonniers förlag)