Jiddisch-humor - ett universalmedel, för eller mot det mesta!

collagebild judiskhumorUppenbart har humor funnits i judiska kretsar sedan förkristen tid. Isak, min fars namn, betyder han skrattar! Så blev också min barndom och uppväxt. Med min fars berättelser, vitsar och språkrikedom på jiddisch formades min kärlek till språket, kulturen och den underfundighet som vitsar och anekdoter speglade. Som barn var det kunskap om livets vedermödor som förmedlades på detta vis. Som vuxen förstår jag att detta var individens möjlighet att ge uttryck för glädje och sorg, tillkortakommanden och att förhålla sig till motgångar. 

Det känns som en högst mänsklig egenskap att kunna skapa distans till sig själv, till livets påfrestningar och till det mänskliga med hjälp av självironi, satir och förskjutna perspektiv! Det finns belagt sedan början på 1000-talet att man till Purim iscensatte Purimshpil. Föreställningar där man starkt ironiserade och gjorde narr av härskare och de som gjorde illdåd, samtidigt som traditionen påbjuder att man berättar om kung Achashverosh och drottning Ester.

Naturligtvis funderar vi över varför just judisk humor totalt dominerar medieutbudet. Vad som utmärker judisk humor är ”laughter through tears”, en tradition som alla östeuropeiska immigranter förde med sig ut i världen, till Borås, Buenos Aires och också till New York. Just den judiska immigrationen till Amerika har gett hela västvärlden underhållning via filmen, teatern, musiken och andra konstnärliga uttrycksformer med starka inslag från den judiska humorn.

I vår familj och i Borås där jag växte upp fanns denna kulturyttring ständigt närvarande. Bara namnen på många av de överlevande som bosatte sig här, skulle kunna fylla ett föredrag: Rifkale die Kie (kossan Rifkele), Die grobe Roshke (tjocka Roshke), der Hitlmacher  (hattmakaren) der Litvak (litauern), Jankl Velle och der Kishner (körsnären)…Dessa personer befolkade de vardagliga samtalen och karaktärerna till dagens amerikanska sit com och tvåloperor lärde jag känna här. 

Att som barn upptäcka att svenska och jiddisch är olika språk var naturligtvis inte helt svårt. Snarare var det uppenbart att vad man sa och hur det sas, gjorde den stora skillnaden. Med vitsar, nedlåtande beskrivningar av de som var besvärliga, ofrivillig lyteskomik blev världen så mycket mer lättsam och livet lite roligare. Till och med de mest banala situationer berättade på jiddisch blev en förhöjd upplevelse. 

Det visade sig senare i livet bero på en hel del skillnader i den språkliga kulturella kontexten. Varför blev alla dessa personligheter mer livfullt beskrivna på jiddisch? De besatt egenskaper som mina svensktalande kamrater aldrig talade om, som de böcker jag läste sällan beskrev och som min far vid middagsbordet ofta återkom till. Mina föräldrar hade ofta besök av släkt, vänner och även mindre bekanta personer och samtalen flöt på jiddisch…

I dessa samtal hade någon a hoyke (puckelryggen) någon annan ot geschlept a fis (släpar benet efter sig) ytterligare någon ot der kscish vaygetin (hade ont i ryggen)… Bara ljuden i språket räckte för att väcka munterhet. Lägger vi då till att vi alla är kishke-jidn, så börjar den humoristiska vokabulären ta form. Från schmaltz och krupnik (soppa) till klopsn (köttbullar modell extra stora) un kreplach (degknyten). Det känns som att språkljuden, ordföljden och intonationen spelar den judiska humorn i händerna.

Många ordspråk och vitsar, visar på hur man som enkel person får förlika sig med sitt öde och att paradoxer, motsatsförhållanden och satir hjälper den som är utsatt att förlika sig med sitt öde. Under min uppväxt blev detta arv som jag fick av mina föräldrar och vår släkt, som jag ser som ovärderligt och som utan jämförelse är mer värt än allt som pengar kan köpa. 

Det är som det brukar vara numera på somrarna. Vi som delar detta kulturarv åker på vuxen-kollo och umgås på jiddisch. Så fort solen gått ned sitter vi där i kvällningen och skrattar. Vi berättar på jiddisch och inser att detta befriande skratt ger läkning till själen, ger näring till livsandarna och tröst till vardagens mödor. För en stund blir vi mer jämlika än både socialism och kommunism lyckats frambringa.

Men hur mycket av dagens humor som har judiskt ursprung blir som allra mest uppenbart när man hamnar framför tv:n. Serier som ”Seinfeld”, ”Vänner”, ”Sex and the city”, ”Will & grace” och även ”Entourage” är alla skapade av judiska upphovsmän och har även judiska skådespelare i en del av huvudrollerna.

Ungefär hälften av världens mest kända ståuppkomiker är judar. Skaparen av vår tids mest inflytelserika humorprogram, ”Saturday night live”, är jude. Att vi inte i svensk tv uttrycker denna enorma judiska påverkan på vår tids humor beror möjligen på att det – tyvärr – fortfarande anses som kontroversiellt.

Till och med en så orädd person som ”Daily show”-ankaret Jon Stewart såg sig tvungen att byta namn innan han gav sig in i tv-branschen för att slippa fördomar. Hans riktiga namn är Jonathan Leibowitz. En högt uppsatt chef på NBC tackade nej till piloten av ”Seinfeld” för att den var ”too Jewish”. NBC-cheferna lärde sig sedan att linda in den kritiken med att i stället hävda att serien var ”too New York”. ”Entourage” är aldrig så roligt som när Ari Gold bråkar med kollegor utanför synagogan eller smygjobbar under judiska helger.

På bio kan vi se ”Bruno” (jo, Sacha Baron Cohen är judisk) och Woody Allens ”Whatever works”, en film som med Larry David i huvudrollen, som båda är ren uppvisning i klassisk judisk New York-humor. Dessa filmer rymmer allt vad man tvingades förhålla sig till som en ”outsider”. Hur överlever man annars i en miljö, där rötterna finns på en annan plats och där kaos och kris är dagens huvudsakliga sysselsättning?

Alla i den amerikanska underhållningsindustrin vet att ”too New York” betyder ”too Jewish”. Som den briljante judiske komikern Lenny Bruce sagt: ”To me, if you live in New York or any other big city, you’re Jewish”.
Att ”Seinfeld” hela tiden fick tona ned alla judiska referenser var något som seriens medskapare Larry David tog igen med besked. När han sedan skapade sin egen serie ”Simma lugnt, Larry” där han till och med vågade skämta om förintelsen och dess offer. Det är fortfarande ett av de få tabun som denna genre uppvisar. Men… inte fullt ut. Det finns en mindre krets underhållare som sakta vågat sig på ämnet, men det tycks dröja tills det blir helt ok.


Ibland testar jag mina egna småbisarra självspeglande skämt på andra, med samma lott i livet och det är inte helt enkelt. ”Långt innan det var trendigt att bära tatueringar, hade mina föräldrar såna… de bodde till och med i en ”gated community” och low carb, no fat var en daglig diet.  De var dessutom inte de enda…! Judar är ju alltid intresserade av allt som är inne!”

Ännu ett exempel på att det nu börjar bli möjligt att tala mer öppet om judisk humor är den briljanta webbsajten ”Old jews telling jokes” där fantastiska New Yorkare, jämnåriga med Larry David drar skämt inför kameran. Sajten har också en oemotståndlig slogan: ”A new (old) joke every Tuesday and Thursday”. Det judiska folket har ofta tacklat sina motgångar med sarkastisk humor, där de driver med sig själva. Att därför börja tala mer öppet om det judiska inflytandet på humorscenen, borde även vara ett utmärkt sätt att bekämpa fördomar. Utan alla judiska komiker, skådespelare och manusförfattare skulle världen vara oändligt mycket tråkigare. Det vet vi alla!

Men… hur lever denna tradition vidare? Vi ska kanske ta detta kulturarv på större allvar och ge det ett utrymme i vår jiddischspråkiga vardag och helg! Kom ihåg att det i augusti är det Jontef (helg) i Jiddischland!


Susanne Sznajderman-Rytz