Universitetsläraren och jiddischforskaren Miriam Trinh höll uppskattade föreläsningar och studiesessioner i jiddischpoesi på jiddischseminariet på Lidingö. Vi blev nyfikna på Miriam, vars livsresa tagit henne från kommunismens Krakow till skolgång i Hamburg och sedan till Israel, dit hon gjorde Alijah för 20 år sedan. Tillsammans med sin man Eliezer Niborski, uppfostrar hon fyra jiddischtalande sabras och utbildar unga israeler i jiddisch.
När judarna hade de som värst i gettona och lägren så skrev de poesi. Det var ofta väldigt unga män och kvinnor, inte sällan tonåringar som skrev för bara livet. Tyvärr har mycket denna poesi gått förlorad, men det finns tillräckligt med alster kvar för eftervärlden som utgör ett stort och kraftullt eko över de känslor, tankar som föddes på avgrundens rand. Miriam Trinhs föreläsning om denna poesi och dess skapare, som också är föremålet för hennes forskning och doktorsavhandling, gav en intressant och känslomättad inblick i en del av jiddischlitteraturen som borde uppmärksammas mer. Jag blev nyfiken på Miriams bakgrund och verksamhet som jiddischforskare och lärare.
Filosofi byttes mot jiddisch
Som många moderna jiddischister har kunskapen och kärleken till jiddisch inte direkt kommit med modersmjölken, utan snarare senare. Även om hon är född i och tillbringade sina första åtta år i Krakow, talar Miriam inte en polsk jiddisch, utan en vacker litterär klal Yiddish, riksjiddisch, med många hebraismer.
”Min pappa är en vietnamesisk icke-jude och mamma är en polsk judinna som inte pratade jiddisch, men jag fick tidigt en stark judisk identitet”. När Miriam gick ut gymnasiet i Hamburg gjorde hon Aliyah, det vill säga flyttade till Israel och började studera filosofi som var hennes passion. Att hon kom in på jiddisch var att hon var tvungen att välja ett ”lätt” sidoämne på universitet.
”Jag var tvungen att välja ett annat ämne vid sidan om filosofin. Jag läste igenom kurskatalogen och fastnade för jiddisch, som verkade vara något som jag skulla kunna klara med vänsterhanden samtidigt som jag fokuserade på de klassiska filosoferna; jag kunde ju både tyska, polska och hebreiska.”
Men efter en tid blev istället jiddisch huvudämnet både för kandidatuppsatsen och – skulle det visa sig – för Miriams livsbana.
”Jag hade ju inte växt upp med jiddisch och hade inte särskilda känslor för det. Men ganska snart upptäckte jag en fantastisk litteratur och en helt ny och rik värld som jag verkligen kunde känna mig hemma i”.
En ny generation studenter
Efter kandidatexamen följde en masterutbildning på Sorbonne-universitetet i Paris, och en tjänst som jiddischlärare på Medem-institutet i Paris, där hon träffade sin blivande man, jiddischläraren Eliezer Niborski, son till den legendariske jiddischläraren Yitzchok Niborski. Efter ett års jiddischstudier vid Oxford, återvände hon och Eliezer till Israel. Idag är Miriam en fyrabarnsmamma som arbetar som universitetslärare och forskare inom jiddischpoesi, särskilt modernisterna som Moshe Leyb Halpern, Jankev Glatstein, Peretz Markish, Uri Zvi Grinberg och Avrohom Sutzkever. Hon är också verksam som lärare på Beit Sholem-Aleichem, det största och mest aktiva icke-akademiska jiddischcentret i Israel, skapat helt av privata donationer.
”De senaste fem åren har jag sett ett växande intresse för jiddisch. På Hebreiska universitet i Jerusalem hade jag till exempel förra året 15–16 studenter i 20–30 årsåldern som började läsa jiddisch. Ju mer de studerat jiddisch, desto mer blir de motiverade att faktiskt att tala språket inte bara läsa. De flesta har nu fortsatt sina studier i jiddisch. Jag undervisar också nybörjare på Tel Aviv University som där också fortsatt läsa språket det andra året på i sin kandidatutbildning.”
Subventionerade avgifter lockar nya studenter
På Beit Sholem-Aleichem i Tel Aviv är kurserna fulla av vetgiriga från nybörjarnivå till avancerade studenter.
”Varje år startar vi nya klasser med 25–30 personer. Vi erbjuder allt från nybörjarkurser till avancerade litteraturkurser helt och hållet på jiddisch. Det är för övrigt löjligt billigt. Den privata stiftelse som finansierar Beit Sholem-Aleichem har gott om pengar och kan se till att de kursavgifterna är kraftigt subventionerade, det kostar 700 shekel att ta en aftonkurs från oktober till juni.”
När Beit Sholem-Aleichem öppnade för 12 år sedan var eleverna mest folk i åldrarna 50 och uppåt som hört jiddisch talas hemma. Nu pekar Miriam på att allt fler unga anmäler sig.
”Det gemensamma för de flesta av våra elever är att de har en anknytning till jiddischkulturen genom sin familjehistoria. Miriam, som även varit jiddischlärare på Yivos sommarutbildning i New York, samt i Vilnius och i Strasbourg, menar att Beit Sholem-Aleichem står sig bra i en jämförelse.
”Vi har väl förberedda och välutbildade lärare och en väldigt god atmosfär mellan studenterna. De vill verkligen lära sig jiddisch. Yivos program är mer akademiskt inriktat, och passar de som vill tillägna sig lite jiddisch för sin forskning. Hos oss i Israel finns kanske en intimare relation till kulturen och den talade jiddischen.”
Hemma hos familjen Trinh -Niborski talar makarna jiddisch sinsemellan och med de två sönerna på 5 och 12 år samt med döttrarna på 14 och 15 år. Äldsta dottern Ethel, visade att hon ärvt mammas pedagogiska sinne, när hon ledde en bländande nybörjarlektion på sommarseminariet (se intervju intill).
”Jag är ingen fanatiker och ibland talar barnen hebreiska med mig, även om vi huvudsakligen talar jiddisch och ser jiddisch som vårt vardagsspråk. Det är det enda sättet att få språket att leva”, säger Miriam Trinh.
FS
foto: privat