Isaac Bashevis Singer brukar räknas till de moderna jiddischförfattarna. Han är till synes enkel i sitt sätt att skriva, men är snarare svår att läsa på jiddisch. Singers språk är fullt av hänsyftningar till det fromma judiska livet. När man läser hans texter i original och jämför dem med olika översättningar, syns att mycket är borttaget, ändrat eller förenklat för att tillfredsställa den nutida läsaren. Singer lär ha böjt sig för förläggarens krav av nödtvång; han var beroende av inkomsten från böckerna.
Det som var helt klart och begripligt för den dåtida läsaren vad gäller referenser till religion, seder och bruk, folklore eller vidskepelse kan vara helt obegripligt för dagens läsare. Vi har helt enkelt inte tillgång till det vi kan kalla för det judiska biblioteket.
Här följer tre exempel på uttryck från livet i en shtetl: Me’ gist ois vaser bay Shloymen, “Man häller ut vatten hos Shloime”. För den som bodde där och då var det självklart att ett sådant yttrande innebar att någon i Shloimes hushåll just hade dött. Dödsängeln, Malech hamoves, hade kommit till Shloimes hus, stuckit sin kniv i näsborren på den döende och på så sätt låtit själen lämna kroppen. Därefter hade han sköljt av kniven i vattnet, som fanns där hemma. Detta vatten måste man hälla ut. Det var för övrigt en bristvara, eftersom få hus i de små judiska städerna hade egen brunn.
Det andra exemplet är från J L Peretz novell “Dos fartech”, “Förklädet”. Vändpunkten och katastrofen i berättelsen, som handlar om en judisk dotter, som förälskar sig i en ukrainsk pojke, kommer då hon går ut på gatan utan förkläde. En nutida läsare kan inte förstå laddningen och symbolvärdet av att en judinna måste vara klädd i sitt förkläde i det offentliga rummet. Endast då är hon a tsniesdike froi, en kysk och ärbar, judisk kvinna. Lämnar hon detta plagg hemma, är hon skamlös och överger också samtidigt sin judiska tillhörighet.
I en novell av Sholem Aleichem beskrivs en shtetl som så liten, att “ingen jude hälsade någon annan med ‘sholem aleichem’”. Var man så oartig att man inte hälsade på varandra? Nej, dåtidens läsare visste förstås att författaren menade att hälsningsfrasen ‘sholem aleichem’ bara används när man inte träffat varandra en längre tid. Sholem Aleichem illustrerade på så sätt stadens litenhet och intima karaktär.
Slutsatsen är att skenbart enkla konstateranden kan rymma något helt annat och mycket djupare. Men hur ska dagens läsare göra för att bättre förstå och njuta av en text på jiddisch eller i översättning, som behandlar ashkenasisk miljö från förr? Läsa med öppenhet och nyfikenhet, studera fotnoter och förklaringar. Lära mer!
Staffan Böös
Staffan är en pensionerad lärare som kallar sig amatörjiddischist, men ännu hellre en libhober fun jidish, en älskare av jiddisch. Staffan lärde sig jiddisch i nio års tid med hjälp av polsk-judiska vänner vid kvällskurser anordnade av Föreningen för judisk kultur i Göteborg på Judiska församlingen. Därefter har han själv lett kurser i åtta år. Intresset för judisk-ashkenasisk kultur och historia har dock Staffan haft sedan skolåren.
Foto:Isaac Bashevis Singer, Sholem Aleichem, Staffan Böös (fotograf Annabelle Gyllenspetz)